När man är ung gör man fel, ibland för att man inte förstått, för att man slarvar, för att ta reda på vad som händer om man gör annorlunda eller kanske  i ren protest.
Det intressanta är hur vi vuxna i skolan agerar när ungdomar gör fel.  Målsättningen är naturligtvis att förhindra att felen upprepas och blir ett mönster. Den som inte har förmågan att lära och gå vidare ligger risigt till. Å andra sidan så kommer den som är livrädd för att göra fel aldrig att utnyttja sin fulla kapacitet.
Den försiktige jägaren svälter ihjäl och den övermodige blir uppäten.
Att hantera detta  är ett av pedagogens svåraste dilemman.

Jag kom att tänka på en episod från gymnasietiden som belyser detta. Som aktiv orienterare fick jag förtroendet av min idrottslärare att sätta ut kontroller till skolans orienteringsundervisning. Jag fick vara ledig en eftermiddag som jag tillbringade i skogen och ansträngde mig verkligen för att göra en bra orienteringsbana. Glad i hågen levererade jag kartor med kontrollerna inritade nästa dag.
Veckan därpå kom skrällen. Min idrottslärare sökte upp mig och meddelade att en kontroll satt på fel ställe. Gudars skymning – om den ändå hade varit nedriven och saknats men det fanns dom som hittat den men på fel ställe.  Jag som var aktiv utövare av sporten, inte helt utan framgångar, och så kan jag inte göra en enkel skolorienteringsbana på min mannas gata.
Det intressanta var hur min idrottslärare agerade. Han meddelade mig att jag gjort fel men  på ett sätt som gjorde att jag förstod att hans förtroende för mig var orubbat och han förmedlade tydligt att man faktiskt kan få göra fel även i vuxenvärlden.