Förväntansfulla föräldrar med tonåring i släptåg kommer till skolan för höstens utvecklingssamtal.
Det visar sig att det inte går så bra. Mötet utmynnar i en individuell utvecklingsplan baserad på en utvärdering av elevens utveckling i förhållande till läroplanen, kursplaner och kunskapskrav.
Veckorna går men skolarbetet fungerar fortsatt dåligt för eleven. Läraren rådgör med skolans specialpedagog, rektor kontaktas eftersom eleven inte bedöms klara målen. Möte bokas och läraren får i uppdrag att utarbeta en pedagogisk beskrivning som ska ligga till grund för det åtgärdsprogram som rektor har beslutat ska upprättas.

Ett par veckor till rullar på, lärarna konfererar och dokumenterar, elevens skoldag förändras inte mycket.

Vårdnadshavare och elev kallas till nytt möte.  Nu presenteras ett åtgärdsprogram där det framgår vilket stöd eleven behöver och hur skolan ska utforma och genomföra detta. Bekymrade föräldrar och sorglös elev sitter i möte med lärare och rektor.  Nu måste väl ändå något hända, förväntningarna stiger.

En månad går och skolan gör sitt bästa utifrån sina resurser för att stötta eleven i enlighet med åtgärdsprogrammet men framstegen uteblir.

Nytt möte bokas för att följa upp åtgärdsprogrammet. Vårdnadshavarnas steg ekar allt tyngre i korridoren för varje nytt besök i skolan. Eleven stannar nu hemma och sitter vid sin dator i stället för att komma på möte. Tycker inte att det behövs. Uppföljningen ger en annan bild. Alla undervisande lärare har bidragit till den sammanställning på tolv sidor av elevens studiesituation som redovisas av läraren. Nya planer smids och åtgärderna ska inrymmas i befintlig budget.

Ett par veckor till går innan kallelse till nästa möte landar i brevlådan hos eleven Under tiden ser situationen i elevens klass ut ungefär som tidigare. Nu kallas förutom lärare och rektor även specialpedagog, skolkurator, skolsyster och SYV. Det är många som har synpunkter och mötet blir långt och protokollet därefter. Lampan utanför rektorsexpeditionen lyser ilsket rött länge.  Eleven orkar bara delta i mötets första del.

Ett par veckor går och  situationen i elevens klass ser ut ungefär som tidigare.
Efter konsultationer bestäms att hänskjuta ärendet till kommunens centrala elevhälsoteam. Läraren och specialpedagog och rektor tar fram ett omfattande skriftligt underlag som skickas in till teamet som behöver ett par veckor på sig för att sätta sig in i dokumentationen. Under tiden ser situationen i elevens klass ut ungefär som tidigare.

Vid nästa möte deltar förutom skolans personal även kommunens skolpsykolog och två övriga representanter från centrala teamet.  Varken elev eller vårdnadshavare orkar komma på mötet. Ett av de beslut som fattas vid mötet är att göra en orosanmälan till kommunens socialförvaltning, läraren får därför i uppdrag att fylla i ett konsultationsdokument på 6 sidor.
Två veckor går, läraren sammanställer och dokumenterar och under tiden ser situationen i elevens klass ut ungefär som tidigare.

Nästa steg är att en ny möteskallelse kommer.  Nu har socialförvaltningen utsett handläggare och kallar till möte med elev, vårdnadshavare och skola för att bilda sig en uppfattning av situationen.  Vad som sedan händer är fördolt.

Efter tre veckor då situationen i elevens klass ser ut ungefär som tidigare så kommer ett beslut att eleven ska remitteras till BUP. Normal väntetid är 1-3 månader. Under tiden ser situationen i elevens klass ser ut ungefär som tidigare.

Men nu händer det saker parallellt. För att säkerställa att eleven går i rätt skolform så ska detta utredas. Förutom den befintliga  pedagogiska beskrivningen som behöver uppdateras  så behövs en psykologisk, social och medicinsk beskrivning. För att ordna detta bokas möten med skolpsykolog, kurator och skolläkare. Men under tiden detta pågår….. inträffar sommarlovet.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Jag vill påpeka att jag inte tror att de skolor/kommuner där jag jobbat på något sätt sticker ut negativt på detta område.

Det jag vill belysa med den påhittade historien är förhållandet mellan den tid som läggs ned på utredningar och möten om eleven kontra den tid som läggs ned på att  förbättra lärandet i klassrummet. Jag vet att engagerade och väl förberedda  lärare som möter eleven dagligen i lärande situationer gör skillnad.  Låt dom göra det!