En fjärdedel av rektorerna för elever i årskurserna 7-9 genomför någon form av nivågruppering i skolans undervisning medan lika många placerar elever i behov av särskilt stöd i särskilda undervisningsgrupper.
Detta trots att både skollag och grundskoleförordning anger att nivågruppering av skolelever och placering i särskilda undervisningsgrupper ska undvikas.
Detta framgår av ny skolforskning vid Göteborgs Universitet.
Rapporten slår också fast att det skett en  ökning av skolor där vissa elever undervisas utanför den ordinarie klassen, om de jämförs med resultat från nationella utvärderingen av grundskolan 2003.
Hur kan det bli så trots att tidigare studier har visat hur nivågruppering och särskilda undervisningsgrupper riskerar att leda till marginaliserande och stigmatiserande konsekvenser – som dåligt självförtroende och låg motivation?
Rapporten visar att praktiskt taget samtliga rektorer för elever i årskurs 7-9 uppfattar elevernas behov av särskilt stöd som individbundna.
Det är mycket sällan som de hänvisar till orsaker som hur undervisningen genomförs, de vuxnas/skolans förhållningssätt eller bristande kompetens hos de vuxna.
Alla som jobbar i skolan behöver reflektera över detta.

Såhär tänker jag: Vilka skulle konsekvenserna ha blivit om skolorna inte tillämpat dessa åtgärder?
Rektor har ansvar för arbetsmiljön för elever och lärare och behöver ett handlingsutrymme som innefattar även dessa åtgärder.  Rektor gör sin bedömning av situationen efter samråd med lärare och elevvårdspersonal med god kännedom om situationen.  Jag tror det är viktigt att skolan står upp för sin förmåg att göra professionella bedömningar och fatta kloka beslut utifrån rådande förutsättningar.